Afrika före kolonialismen – mer än bara slavar

Inledning: Vad vi ofta inte får lära oss

I europeiska historieböcker framställs Afrika under medeltiden ofta som en kontinent utan större civilisationer, framför allt känd för slavhandel. Men innan européerna anlände fanns mäktiga stater och rika handelsnätverk som band samman stora områden. Att känna till dessa riken ger en mer rättvis bild av Afrikas historia.

Afrikanska riken och handelsnätverk

Västafrika var hem för flera mäktiga imperier. Mali, som grundades på 1200‑talet, kontrollerade floderna Niger och Senegal. De använde båtar för att transportera varor och utökade sitt territorium genom att erövra guldgruvor och bördiga jordar. Härskaren samlade in skatt i form av ris, hirs och vapen och använde slavar i jordbruket. Mansa Musa, kanske Malis mest kände kung, genomförde en berömd pilgrimsfärd till Mecka på 1300‑talet med 60 000 följeslagare och så mycket guld att priset sjönk i Kairo.

Efter Mali växte Songhai fram med huvudstad i Gao. Ibn Battuta beskrev Gao som en rik och vacker stad där man använde snäckor och mynt. Songhai byggde en stark armé av pansrade ryttare och bågskyttar. Men 1591 anföll marockanska trupper med eldvapen och krossade imperiet. Timbuktu, en handelsstad känd för sina skolor och bibliotek, förlorade sin betydelse när europeiska sjövägar ersatte karavanhandeln och brändes på 1590-talet.

I södra Afrika utvecklades Stora Zimbabwe kring 1100‑1400‑talen. Staden hade en imponerande mur på tio meters höjd och kontrollerade handel med guld och elfenben via östafrikanska hamnar. Rikets fall på 1400‑talet kan ha orsakats av att portugiserna skar av kusthandeln.

Timbuktu, Benin och Mali

Timbuktu var ett centrum för handel och lärdom. Staden lockade handelsmän från hela Sahara och hade universitet där islamisk teologi, matematik och medicin studerades. När karavanrutterna försvagades sjönk staden i betydelse. På 1500‑talet hade Benin (i dagens Nigeria) en blomstrande konsttradition och starkt militärt kungadöme. En senare stat i området, Dahomey, blomstrade tack vare slavhandeln: nästan en miljon slavar skeppades från Ouidah-kusten. Dahomeys kung Gezo byggde en krigsmaskin och styrde samhället genom strikta hierarkier. När slavhandeln förbjöds under 1800‑talet led ekonomin, och Frankrike koloniserade området 1892–1894.

Europas beroende av Afrika

Afrikas rikedomar var attraktiva för Europa. Guld, salt och slavar fraktades norrut och österut. I artikeln Afrikas glömda handel beskrivs hur fyra typer av varor – lokala livsmedel, mineraler, importerade lyxartiklar och slavar – cirkulerade i handelsnätverk. Handelsmän reste genom djungler och öknar och använde floder som Niger som transportvägar. Swahili fungerade som ett gemensamt handelsspråk längs kusten. När portugiserna anlände till östra Afrika runt 1498 avbröts den indiska oceanens handel; enligt en krönika från Kilwa gjorde portugiserna detta genom att bygga fort och plundra hamnar. Utan dessa handelssystem hade Europas ekonomier varit mycket fattigare.

Hur bilden av Afrika förändrades

Under kolonialismen reducerades Afrikas historia ofta till slavhandel och mörker. Men de afrikanska rikena var avancerade och hade komplexa samhällssystem. Genom att erkänna deras bedrifter utmanar vi de fördomar som fortfarande präglar synen på Afrika. Detta bidrar till en mer nyanserad förståelse av världs-historien.

Slutsats: varför historien blev ensidig

Att Afrika i historieböcker länge framställdes som passivt har sin förklaring i kolonialismens ideologi. Européer ville legitimera sitt styre genom att visa att Afrika saknade civilisation. Men moderna studier visar motsatsen. Genom att lära känna Mali, Songhai, Benin och Zimbabwe inser vi att Afrika var en aktiv del av den globala ekonomin och kulturen långt innan Europa tog makten.