Klosterlivet – munkar, nunnor och sangha

Att leva som buddhist kan se väldigt olika ut. Vissa människor väljer att gå in i ett kloster och leva ett liv som munk eller nunna, medan de allra flesta lever som vanliga lekmän. Denna artikel förklarar begreppet sangha och beskriver hur livet som munk eller nunna skiljer sig från vardagslivet. Tanken är att ge en enkel och tydlig översikt för dig som går på högstadiet.

Vad betyder sangha?

På sanskrit och pali betyder sangha ”församling” eller ”gemenskap”. I buddhismen syftar ordet på de människor som följer Buddhas lära. I Sydostasien och Östasien används det ofta om de personer som lever i kloster – alltså munkar och nunnor – men i väst kan det också betyda hela den buddhistiska gemenskapen, även lekmän. Enligt SO‑rummet ingår även vanliga människor (lekmän och lekkvinnor) i sangha, och som goda buddhister ska de visa frikostighet mot munkar och nunnor genom att ge dem husrum och mat. Lekfolket får i gengäld möjlighet att undervisas av munkarna. I de tre juvelerna – ”Jag tar min tillflykt till Buddha, jag tar min tillflykt till läran, jag tar min tillflykt till församlingen” – erkänner en buddhist denna gemenskap. Att vara del av sangha betyder alltså att man tar hjälp av andra för att förstå och praktisera läran.

Munkars och nunnors regler

Buddha grundade den första munkorden och lät även kvinnor bli nunnor. Munkar och nunnor anses ha nått längre än lekmän i den andliga utvecklingen, därför är de förebilder för alla. De lever i celibat och frivillig fattigdom och får bara äga fem saker: ett radband, en sil, en rakkniv, en nål och en tiggarskål. Huvudet rakas och kläderna ska vara enkla; i theravadabuddhismen är de ofta orange, i mahayana traditionellt vita, svarta eller gula och i vajrayanabuddhismen röda.

Reglerna för klosterlivet finns samlade i vinaya, en textsamling som berättar om levnadsregler och deras bakgrund. Patimokkha (på pali) eller pratimoksha (på sanskrit) är namnet på de regelböcker som varje munk och nunna läser. Antalet regler varierar mellan inriktningarna: inom theravada ska munkar följa 227 regler och nunnor 311; i mahayana finns 250 regler för munkar och 348 för nunnor; i vajrayana 258 respektive 366 regler. Reglerna omfattar allt från etik (att inte stjäla eller skada) till hur man klär sig, äter och sover.

Klosterlivet delas in i personliga, gemensamma och pastorala aktiviteter. Personliga aktiviteter innebär att följa reglerna, meditera och studera läran; gemensamma handlar om att leva i solidaritet, dela egendom och hjälpa varandra. Pastorala uppgifter innebär att undervisa lekmän, leda ritualer vid bröllop och begravningar, ordna fester i klostret och ge råd. I vissa skogskloster inom theravada lever munkarna extra enkelt: de äter bara ett mål mat om dagen, som de samlar in under sin allmoserunda, och de bor minst 800 meter från byn.

Skillnaden mellan religiöst liv och vardagsliv

Livet i kloster är helt ägnat åt det andliga målet – upplysningen. Detta synsätt är särskilt starkt i theravadabuddhismen, där man menar att vägen till nirvana är så svår att man måste bli munk eller nunna för att klara den. Klosterpersoner lever av allmosor från lekmän, mediterar flera timmar varje dag och studerar heliga texter.

Vardagslivet för en buddhist ser annorlunda ut. De flesta buddhister lever inte i kloster utan har familj, går i skolan eller arbetar. Lärare ger råd som är anpassade till den enskildes mognad: till en lekman kan en lärare säga ”Du ska inte begå äktenskapsbrott”, medan budskapet till en munk kan vara ”Upptäck tomheten”. Lekmän behöver inte följa lika många regler som munkar. De fem grundreglerna för lekmän är att inte döda, stjäla, ljuga, missbruka sexualitet eller använda berusningsmedel. Däremot uppmanas de att visa givmildhet mot munkar och nunnor, meditera och delta i tempelritualer. Munkarna och nunnorna ger i sin tur undervisning och fungerar som goda förebilder.

Vanliga buddhisters roll

För lekmän är sangha fortfarande viktig. Att ge gåvor till munkar och nunnor – mat, kläder och medicin – anses ge god karma. I många sydostasiatiska länder är det en religiös plikt och heder att skänka ris till en munk eller nunna. Många pojkar blir noviser vid cirka 12 års ålder och prövar på klosterlivet några månader för att sedan återgå till vardagslivet. Ogifta kvinnor kan bli nunnor först vid 20 års ålder och måste ofta genomgå en prövotid.

Nunnor och munkar har olika ställning i de flesta traditioner. Nunnorna är underställda munkarna och måste följa fler regler. I theravadabuddhismen är nunneordnarna nästan helt försvunna, medan de i mahayanaländer som Kina, Taiwan och Korea är mer utbredda. Trots ojämlikheten är monastiska kvinnor viktiga religiösa ledare och lärare, särskilt i mahayana- och vajrayanabuddhismen.

Sammanfattningsvis visar sangha hur viktigt samarbete är i buddhismen. Munkar och nunnor visar med sina liv vad buddhismen handlar om: att träna sinnet, leva enkelt och hjälpa andra. Lekmän stödjer sangha genom generositet och deltar i ritualer. Både klosterlivet och vardagslivet bidrar därmed till att föra vidare Buddhas lära.