Sjukdomar – det osynliga vapnet som avgjorde erövringen av Amerika
Inledning: Spanjorerna var få – ändå segrade de
När Hernán Cortés med drygt 500 man steg i land i Mexiko 1519 hade aztekerna en befolkning på flera miljoner. Trots detta förlorade de på bara några år. En liknande katastrof drabbade inkafolket. Hur kunde så få europeiska soldater besegra stora, organiserade riken? Svaret ligger inte bara i vapen och taktik utan i sjukdomar som smittkoppor, mässling och influensa – osynliga vapen som anlände med européerna.
Smittkoppor, mässling och influensa
Européerna var sedan länge vana vid smittsamma sjukdomar. Upprepade epidemier hade under århundraden gjort att många européer byggt upp immunitet. De förde med sig virus som smittkoppor, mässling, röda hund och influensa över Atlanten. För ursprungsbefolkningarna i Amerika var dessa sjukdomar helt okända och därför extra dödliga. Historiker uppskattar att cirka 25 miljoner människor dog till följd av sjukdomar under de första decennierna efter kontakten. På ön Hispaniola minskade befolkningen på ungefär 1,1 miljoner till bara 500 personer på 50 år. Flera samtida källor berättar att smittkoppor på 1540-talet dödade över hälften av befolkningen i vissa regioner.
Varför överlevde européerna – men inte amerikanerna?
När en befolkning möter en ny sjukdom reagerar immunförsvaret kraftigt. I Europa hade människor i tusentals år levt nära domesticerade djur som grisar, kor och höns. Många sjukdomar härstammar från djuren och hade genom århundraden av upprepade epidemier dödat de mest sårbara men lämnat efter sig genetisk resistens hos överlevande. Ursprungsbefolkningarna i Amerika hade färre husdjur och därmed färre zoonoser. Dessutom hade de levt isolerade från den eurasiska smittofloran. Det innebär att nästan alla saknade immunitet, så sjukdomarna spreds snabbare och med högre dödlighet. Samtidigt använde spanjorerna smittkoppor som ett effektivt vapen: när Pizarro marscherade in i Peru hade sjukdomar redan decimerat Inkas härar. Faktum är att många av de indianska samhällena försvagades av sjukdomar innan de ens mötte européerna.
Demografisk kollaps och samhällens fall
Den massiva befolkningsminskningen fick enorma följder. Jordbruket lamslogs när fälten låg obrukade och skörden ruttnade. I Tenochtitlán övergavs gator och tempel. Kulturer som hade utvecklat avancerad kunskap och infrastruktur förlorade sina bärare. Religionssystem ifrågasattes och många tolkade sjukdomarna som tecken på gudar som övergivit dem. Med svagare samhällen kunde små grupper av européer utnyttja lokala konflikter och muta eller tvinga till sig allierade.
Kunde historien ha blivit annorlunda?
Hade de stora amerikanska rikena kunnat överleva om sjukdomarna inte nått dem? Historiker menar att situationen hade varit betydligt annorlunda; aztekerna och inkafolket hade stora arméer och administrativa system, och utan sjukdomarnas förödelse hade de kunnat bjuda hårdare motstånd. Man har också jämfört med Afrika och Asien, där sjukdomar inte hade samma effekt eftersom de flesta samhällen redan var exponerade för infektionssjukdomar. Där tog europeiska kolonisationen längre tid och mötte hårdare motstånd.
Slutsats: naturens roll i historiska skeenden
Sjukdomarnas roll i Amerikas erövring visar att naturen kan ha lika stor betydelse som politik och teknologi. Historien är inte bara mänskliga val; den påverkas av mikroorganismer och ekologiska system. När vi studerar kolonialismen måste vi därför förstå hur epidemier formade världens maktbalans.