Slavhandeln – när människor blev handelsvaror

Inledning: Den mest lönsamma handeln av alla

Under 1600‑ och 1700‑talen växte den transatlantiska slavhandeln till ett enormt system som band ihop Europa, Afrika och Amerika. I triangelhandeln fördes europeiska varor till Afrika, slavar till Amerika och råvaror tillbaka till Europa. Den blev en av de mest lönsamma handelsverksamheterna i historien, men den byggde på enormt mänskligt lidande.

Slavhandelns rötter

Slaveri fanns i många delar av världen långt före kolonialismen, men den transatlantiska slavhandeln var unik i sitt industriella omfång och sin rasism. Europeiska länder etablerade fort på Afrikas västkust och köpte fångar från afrikanska härskare. I Sverige grundades Afrikanska Kompaniet på 1600‑talet, som byggde fortet Carolusborg i Cabo Corso där omkring 200 slavar arbetade. Svenska skepp hämtade slavar i nuvarande Nigeria och sålde dem i Barbados eller på portugisiska och nederländska plantager.

Triangelhandeln steg för steg

Handeln bestod av tre ben. Först seglade europeiska skepp med varor som vapen, brännvin, tyger och metall till Afrikas västkust. Dessa varor byttes mot människor, ofta krigsfångar från afrikanska konflikter. Därefter transporterades slavarna över Atlanten i fruktansvärda förhållanden – den så kallade Middle Passage. Omkring 50 000 afrikaner skeppades varje år under 1600‑ och 1700‑talen. Väl i Amerika såldes de som arbetskraft på plantager som producerade socker, tobak, bomull och kaffe. Lasten med råvaror seglades därefter till Europa där varorna förädlades och såldes med stor vinst.

Livet ombord på slavskeppen

Resan över Atlanten var ett helvete. Fångarna kedjades fast under däck, fick minimal rörelsefrihet och led av sjukdomar. Många dog av dysenteri, svält eller självmord. Slavskeppen var packade för att maximera vinsten. Den svenska expeditionen 1646 under Louis de Geer köpte omkring 200 slavar och förlorade många under resan. Dödstalen varierade, men i snitt dog kanske 10–20 % på överfarten. Även besättningen drabbades av sjukdomar och hårda förhållanden; i den svenska Ostindiska kompaniets fartyg dog många sjömän av svält och sjukdomar.

Vinsterna – och vem som tjänade på dem

Vinsten från slavhandeln var enorm. Mellan 1701 och 1800 transporterade brittiska skepp cirka 2,5 miljoner slavar och portugisiska nästan två miljoner. För Europas köpmän och statsledningar innebar handeln en ström av råvaror och skatteintäkter. Sverige förblev en liten aktör men tjänade på slavarbetet i kolonin Saint‑Barthélemy: befolkningen på ön växte till över 5 000 varav hälften var slavar, och brutala straff användes för att hålla dem i schack.

Historikern Yuval Noah Harari betonar att den europeiska hungern efter socker under industrialiseringen drev fram slavplantager och att slavhandeln var ett ekonomiskt projekt organiserat via börser, inte ett statligt sådant. David Christian noterar att små grupper av conquistadorer kunde besegra stora riken bland annat eftersom sjukdomar dödade upp till 80 % av ursprungsbefolkningen – detta ökade behovet av ny arbetskraft och ersattes av förslavade afrikaner.

Slutsats: spår av slavhandeln i världen i dag

Den transatlantiska slavhandeln avskaffades gradvis under 1800‑talet – Sverige förbjöd slavhandel 1823 och avskaffade slaveriet i sin sista koloni 1847. Men dess arv lever kvar i sociala och ekonomiska strukturer. Många afrikanska samhällen depopulerades och försvagades, medan Amerikanska kontinenten fick stora afrikanska diasporor. Rasism och ojämlikhet har sina rötter i denna period. För att förstå världen i dag måste vi minnas att människor en gång behandlades som handelsvaror.