Demokrati eller diktatur – är det alltid svart eller vitt?

När vi lär oss om hur länder styrs får vi ofta möta två tydliga begrepp: demokrati och diktatur. De presenteras ofta som varandras motsatser. Demokrati beskrivs som ett system där folket har makten, där val är fria och där människor kan uttrycka sina åsikter utan rädsla. Diktatur beskrivs istället som ett system där makten är samlad hos en person eller en liten grupp, där opposition tystas och där medborgarna saknar verkligt inflytande.

Den här uppdelningen är lätt att förstå – men den är också förenklad. När vi tittar närmare på hur världen faktiskt ser ut blir det tydligt att många länder inte passar in helt och hållet i något av dessa två fack. För att förstå dagens världspolitik behöver vi därför ställa en mer avancerad fråga: är statsskick verkligen något som alltid är svart eller vitt?

Vad betyder demokrati i praktiken?

Ordet demokrati betyder folkstyre, men i praktiken är demokrati mycket mer än att folket röstar vart fjärde år. Ett demokratiskt samhälle bygger på flera grundläggande principer som måste fungera samtidigt.

Medborgarna ska kunna rösta i fria och rättvisa val, men de ska också kunna bilda partier, organisera sig i föreningar och uttrycka kritik mot makthavare. Medier ska kunna granska makten utan censur, och domstolar ska döma utifrån lag – inte efter vad politiker tycker. Om dessa delar försvagas, försvagas också demokratin.

Det innebär att demokrati inte är ett enda beslut eller en enskild institution, utan ett helt system som måste fungera i vardagen. Ett land kan därför kalla sig demokratiskt, men ändå brista i praktiken.

När val inte räcker

Ett vanligt missförstånd är att demokrati automatiskt finns så fort ett land håller val. I verkligheten är det fullt möjligt att ha val utan att landet fungerar demokratiskt.

I vissa länder är valen riggade redan från början. Oppositionella partier kan förbjudas eller hindras från att kampanja. Medier kan styras av staten, vilket gör att väljarna bara får ta del av en sida av politiken. I andra fall kan människor formellt få rösta, men samtidigt riskera repressalier om de öppet kritiserar makten.

När detta sker blir valen mer en symbol än ett verkligt sätt för folket att påverka. Makthavarna kan peka på valen som bevis för demokrati, samtidigt som de behåller full kontroll över samhället.

Varför världen inte kan delas upp i två enkla grupper

Om demokrati vore ett ja-eller-nej-fenomen skulle det vara enkelt att dela in världens länder i demokratier och diktaturer. Men i praktiken fungerar det inte så.

Många länder uppfyller vissa demokratiska krav, men inte alla. De kan ha val, men bristande yttrandefrihet. De kan ha ett parlament, men svaga domstolar. De kan tillåta opposition, men göra det nästan omöjligt för oppositionen att faktiskt vinna makten.

Detta gör att världen består av många olika grader av demokrati, snarare än två tydliga ytterlägen.

Hybridregimer – när systemen blandas

För att beskriva dessa gråzoner används begreppet hybridregim. En hybridregim är ett statsskick som innehåller både demokratiska och auktoritära inslag.

I en hybridregim kan det till exempel finnas flerpartival, men där makten i praktiken aldrig byts ut. Det kan också finnas formella rättigheter, samtidigt som staten begränsar medier, civilsamhälle eller domstolar. Systemet ger intryck av demokrati, men fungerar inte fullt ut som en sådan.

Hybridregimer är särskilt intressanta eftersom de ofta är stabila. De är inte lika öppet förtryckande som diktaturer, men inte heller tillräckligt öppna för att kallas demokratiska. Det gör dem svåra att kategorisera – och svåra att förändra.

Demokratiindex – ett försök att mäta nyanser

För att visa att demokrati inte är svart eller vitt används olika mätningar, till exempel demokratiindex. Dessa index utgår inte från en enda fråga, utan från flera olika kriterier.

Man undersöker bland annat hur fria valen är, hur stark yttrandefriheten är, hur oberoende domstolarna är och hur stort politiskt inflytande medborgarna faktiskt har. Utifrån detta får länder poäng och placeras i olika kategorier.

Detta sätt att mäta demokrati visar tydligt att många länder hamnar någonstans i mitten. De är varken tydliga demokratier eller tydliga diktaturer, utan befinner sig i ett mellanting.

En viktig insikt

När vi studerar demokrati på detta sätt blir en sak tydlig: demokrati är inte ett slutmål som uppnås en gång för alla. Det är ett system som kan stärkas, försvagas eller förändras över tid.

Ett land kan röra sig mot mer demokrati – men också bort från den. Just därför är det viktigt att inte se demokrati och diktatur som två låsta kategorier, utan som ytterpunkter på en skala där många länder befinner sig någonstans däremellan.

Varför är det så svårt att bygga demokrati?

Att införa demokrati är betydligt mer komplicerat än att bara avskaffa en diktatur. När ett auktoritärt styre faller uppstår ofta ett maktvakuum. Institutioner som domstolar, fria medier och politiska partier kan vara svaga eller saknas helt. Utan fungerande regler och tillit riskerar samhället att präglas av kaos snarare än folkstyre.

Demokrati kräver också något som inte går att lagstifta fram över en natt: tillit. Medborgare måste lita på att val är rättvisa, att lagar gäller lika för alla och att politiska motståndare inte är fiender. I samhällen där staten länge har styrt med rädsla och förtryck kan denna tillit ta generationer att bygga upp.

Detta gör att demokratisering ofta är en lång och skör process.

När demokratier försvagas inifrån

En viktig insikt är att demokratier inte bara hotas utifrån – de kan också försvagas inifrån. Många länder som i dag klassas som hybridregimer var tidigare tydligare demokratier. Förändringen har sällan skett genom militärkupper eller revolutioner. I stället har den skett steg för steg, ofta genom lagliga beslut.

Regeringar kan till exempel börja begränsa mediernas oberoende, försvaga domstolarnas ställning eller ändra vallagar så att oppositionen får svårare att vinna makt. Varje enskilt steg kan framstå som litet eller till och med rimligt, men tillsammans leder de till att makten koncentreras hos allt färre.

Detta visar att demokrati inte bara kan gå framåt – den kan också gå bakåt.

Hybridregimer som ett medvetet val

I vissa fall är hybridregimer inte ett tillfälligt mellansteg, utan ett medvetet politiskt system. Genom att behålla vissa demokratiska inslag, som val och parlament, kan makthavare få legitimitet både inför den egna befolkningen och omvärlden. Samtidigt behåller de tillräcklig kontroll för att aldrig riskera att förlora makten.

Detta gör hybridregimer svåra att utmana. Oppositionen tillåts existera, men inte vinna. Kritiska medier får finnas, men inte bli för inflytelserika. Systemet ger en illusion av valfrihet, samtidigt som spelreglerna alltid gynnar de styrande.

Demokratiindex och jämförelser mellan länder

När forskare och organisationer jämför länder med hjälp av demokratiindex blir det tydligt hur olika demokrati kan fungera i praktiken. Två länder kan båda hålla val, men skilja sig kraftigt åt när det gäller yttrandefrihet, rättssäkerhet och politiskt deltagande.

Indexen visar också att utvecklingen inte är densamma överallt. Vissa länder stärker sina demokratiska institutioner, medan andra rör sig i motsatt riktning. På så sätt blir demokratiindex ett verktyg för att förstå globala trender – men också för att upptäcka tidiga varningssignaler.

Varför valfrihet inte alltid betyder verklig frihet

I hybridregimer kan medborgarna ofta välja mellan flera partier, men valfriheten är begränsad. Alternativ som hotar maktbalansen kan förbjudas, missgynnas eller utsättas för påtryckningar.

Detta gör att demokratin finns till formen, men inte till innehållet. Människor får delta, men inte påverka på riktigt. I längden riskerar detta att leda till politisk apati, där medborgare slutar engagera sig eftersom de upplever att deras röster ändå inte spelar någon roll.

Varför detta är viktigt att förstå

Att förstå gråzonerna mellan demokrati och diktatur är avgörande för att kunna tolka nyheter och internationell politik. När ett land kallas demokratiskt betyder det inte automatiskt att alla demokratiska principer respekteras. På samma sätt kan ett land som inte är en diktatur ändå begränsa människors frihet kraftigt.

Denna förståelse gör det möjligt att analysera politiska förändringar mer nyanserat och att se bortom enkla etiketter.

Demokrati som något levande

Den kanske viktigaste slutsatsen är att demokrati inte är ett statiskt tillstånd. Det är något som hela tiden måste fungera, försvaras och utvecklas. Lagstiftning, institutioner och medborgarnas engagemang spelar alla en avgörande roll.

När demokratin tas för given riskerar den att försvagas. När den granskas, diskuteras och ifrågasätts har den större chans att överleva.

Exempel 

Turkiet

Turkiet har allmänna val och flera politiska partier, vilket är kännetecken för en demokrati. Samtidigt har presidenten mycket stor makt och statens kontroll över medier och rättsväsende har ökat under senare år. Journalister, oppositionella politiker och människorättsaktivister har fängslats, och domstolarnas oberoende har ifrågasatts. Turkiet brukar därför beskrivas som en hybridregim – ett land som formellt har demokratiska institutioner men där de demokratiska spelreglerna fungerar bristfälligt i praktiken.

Ungern

Ungern är ett land som länge räknades som en fungerande demokrati, men där utvecklingen gradvis har förändrats. Val hålls regelbundet och flera partier deltar, men regeringen har steg för steg begränsat mediernas frihet och försvagat domstolarnas självständighet. Vallagar har ändrats på sätt som gynnar det styrande partiet. Ungern används ofta som exempel på hur ett land kan röra sig från demokrati mot en mer auktoritär riktning utan att formellt avskaffa demokratiska institutioner.

Ryssland

Ryssland har val, ett parlament och en författning som slår fast demokratiska principer. I praktiken är den politiska makten starkt koncentrerad till presidenten och den styrande eliten. Oppositionella partier och kandidater hindras ofta från att delta på lika villkor, och medierna står under hård statlig kontroll. Yttrande- och mötesfriheten är kraftigt begränsad. Ryssland klassas därför som en auktoritär stat, men fungerar samtidigt som ett tydligt exempel på varför val i sig inte är tillräckligt för demokrati.

Singapore

Singapore har regelbundna val och ett välfungerande samhälle med låg korruption och hög ekonomisk stabilitet. Samtidigt är det politiska systemet starkt kontrollerat. Samma parti har styrt landet under mycket lång tid och oppositionens möjligheter att vinna makt är begränsade. Yttrandefriheten är reglerad och kritik mot staten kan leda till rättsliga påföljder. Singapore används ofta som exempel på ett land som kombinerar vissa demokratiska inslag med tydligt auktoritära drag.

Mexiko

Mexiko har fria val och regelbundna maktskiften, vilket är grundläggande demokratiska kännetecken. Samtidigt präglas landet av omfattande problem med korruption, organiserad brottslighet och hot mot journalister och politiker. I vissa delar av landet har staten begränsad kontroll, vilket försvagar rättssäkerheten och medborgarnas faktiska frihet. Mexiko räknas därför ofta som en demokrati med anmärkningar, vilket visar att demokrati kan fungera mycket olika väl i praktiken.